Free to Move Along : On the Urbanisation of Cross-border Mobility Controls - A Case of Roma 'EU migrants' in Malmö, Sweden
Den här avhandlingen – som jag valt att ge den svenska titeln Fri att röra sig, förvisad att röra sig: Rörlighetskontrollens urbanisering – Fallet med romska EU-medborgare i Malmö – behandlar den lokala politik som utvecklades i Malmö under åren 2014–2016 i förhållande till närvaron av så kallade utsatta EU-medborgare, och utvecklar ett teoretiskt resonemang om hur exkluderande gränser tar plats och blir till i städer. "Utsatta EU-medborgare" är ett begrepp som används av svenska myndigheter för att beteckna medborgare från andra EU länder som vistas i Sverige utan en fast uppehållsrätt och som befinner sig i situationer präglade av extrem fattigdom och marginalisering. Medparten av dem som klassas som "utsatta EU-medborgare" är romer med ursprung i Bulgarien eller Rumänien. I avhandlingen konstateras att gruppen i den allmänna debatten i mycket hög utsträckning omskrivs som oönskade migranter. Med detta som utgångspunkt ställs således frågan hur kommunala och andra lokala myndigheter i Malmö agerar för att hantera närvaron av "utsatta EU-medborgare", och hur detta i sin tur påverkar deras möjligheter att utöva sin "fria rörlighet". Avhandlingen gör en ansats att utveckla ett teoretiskt resonemang kring urbana gränspraktiker inom EU. Särskilt undersöks de mekanismer som utgör grunden för urban rörlighetskontroll: hur de fungerar, vilka effekter de medför och vad detta i sin tur innebär för den som blir måltavla för sådana praktiker. Avhandlingen är uppbyggd kring en fallstudie av konflikterna kring det så kallade Sorgenfri-lägret – en provisoriskt byggd bosättning som utgjorde ett hem för en stor andel av Malmös "utsatta EU-medborgare" under åren 2014–2015. Sorgenfri-lägret revs efter en invecklad och mycket omtvistad process genom ett beslut i Malmö stads miljönämnd. Dessförinnan kom bosättningen som omnämnts som "Sveriges största slum" att stå i centrum för heta politiska debatter gällande frågan om olovliga bosättningar. Med utgångspunkt i fallet med Sorgenfri-lägret undersöker avhandlingen hur myndigheterna i och bortom Malmö resonerar kring och agerar i förhållande till de juridiska gråzoner, moraliska-politiska dilemman och sociala konflikter som omgärdar just denna fråga. Särskilt behandlas fallet med Sorgenfri-lägret som ett nyckel-exempel på hur "utsatta EU-medborgare" och deras bosättningar framställs och hanteras som en sanitär olägenhet och görs till föremål för ordningspolitiska insatser. Analysen präglas av en poststrukturalistisk ansats och för samman två huvudsakliga forskningsfält: kritiska migrations-studier och rättsgeografisk forskning kring social och rumslig kontroll. Därtill utgör teorier om det som inom forskningen kallas för skalpolitik en viktig referenspunkt. Analysen behandlar den diskursiva framställningen av Sorgenfrilägret de som bodde där som en sanitär olägenhet och undersöker vilka effekter denna framställning fick för den juridiska process som i slutändan ledde till att lägret utrymdes och revs. Avhandlingen som helhet pekar på staden som en arena där komplexa förhandlingar kring uppehållsrättslig status, rättigheter och tillhörighet utspelar sig. Ett bärande argument är att lokala myndigheter i Malmö har kommit att hantera frågan om "utsatta EU-medborgare" på ett sätt som sammantaget kraftigt inskränker gruppens tillgång till stadens rum, och som därför kan beskrivas som en slags exkluderande gränspolitik på den urbana skalnivån. Detta bidrar i sin tur (i praktiken) till att omforma och inskränka villkoren för den fria rörligheten. ; This thesis traces the local government response to the presence of impoverished and street-homeless so-called vulnerable EU-citizens in Malmö (Sweden's third largest city) between the years 2014-2016, and develops an analysis about how bordering takes place in cities. "Vulnerable EU-citizens" is an established term in the Swedish context, used by the authorities to refer to citizens of other EU Member States who are staying in Sweden without a right of residence and in situations of extreme poverty and marginality. A majority of those whom are categorised as "vulnerable EU-citizens" are Roma from Bulgaria or Romania. Starting from the observation that "vulnerable EU-citizens" have been pervasively problematised as unwanted migrants, the thesis asks how the municipal- and local authorities in Malmö act to discourage and otherwise manage their mobilities by controlling their conditions of stay. In doing so, it seeks to elaborate on theories about intra-EU bordering practices, and to elucidate some of the mechanisms, effects and implications of urban mobility control practices. Methodologically, the thesis is structured as a case study, centring on the case of the intensely contested Sorgenfri-camp – a makeshift squatter settlement that housed a large proportion of Malmö's estimated total population of "vulnerable EU-citizens". The Sorgenfri-camp was established in 2014 and lasted for a year and a half before it was demolished in November 2015 on the order of the City of Malmö's environmental authorities. Often referred to in the media as "Sweden's largest slum", the Sorgenfri-camp was quite literally a central locus of a local and national political "crisis" regarding the growth of unauthorised squatter settlements. As a "critical case", it offers a vantage point from which to trace the development of policy and government practices towards "vulnerable EU-citizens" and observe how the authorities negotiate the legal ambiguities, moral-political dilemmas, and social conflicts that swirl around the unauthorised settlements of "vulnerable EU-citizens". It also serves as a key example of a more widespread framing of "the problem of vulnerable EU-citizens" as an order, nuisance and sanitation problem. The analysis is carried out with a theoretical framework informed by Foucaultian poststructuralist theory and theories of scale, combining insights from the field of critical border and migration studies with concepts from the legal geographic literature on urban socio-spatial control. In particular, it follows socio-legal scholar Mariana Valverde's (2010) call to foreground the role of scalar categorisation and politics in the networked policing of various non-citizens. The analysis addresses the construction of the Sorgenfri-camp and its residents as a "nuisance problem" in popular and policy discourse, and explores the effects and consequences of this framing in the context of the administrative-legal process that resulted in the demolition of the settlement. The thesis highlights the city as a space where complex negotiations over residency-status, rights and belonging play out. It submits that local authorities in Malmö have responded to the presence and situation of vulnerable EU-citizens in the city by enacting a series of practices and programs that jointly add up to an indirect policy of exclusionary mobility control, the cumulative effect of which is to eliminate the "geographies of survival" for the group in question. Furthermore, it argues that this reinforces the complex modulations of un/free mobility" in the EU: destitute EU-citizens who are formally free to move and reside within the union are repeatedly moved along, and thus effectively prevented from settling. This is taken to be illustrative of an urbanisation of mobility control practices: a convergence between mobility control and urban socio-spatial control, or a rescaling of mobility control from the edges of the nation-state to the urban scale and, ultimately, to the body of the "vulnerable EU-citizen".
