Suchergebnisse

The article aims to discuss the expression of rumours, concerning the Venstre politician Trine Skei Grande, claiming that she had sex with a drunk 16-17 year old boy in a field. The rumours were brought up in the media, in connection with the 2018 government negotiations, where Skei Grande was a central participant, and probably also due to the metoo dicussions that at the time had taken place for months. The study analyses the wavering movement, from attaching great significance to trustworthiness in the rumours on the one side, and rejecting them on the other side. The study also discusses in what way the presumed event (woman with political power having sex with a drunk teenage boy in a field) is viewed as sexual harrassment, and how the traditional script for sexual harassment (male harasses female) funtions in this particular case.

›Gerücht‹.—Ein Begriff, unter dem sich jeder etwas vorstellen kann und eine Form der Botschaft, die in geradezu unerhörter Weise zu affektieren vermag. Denn wer schätzt nicht eine gute Geschichte, besonders wenn sie vermeintliche Wahrheiten enthüllt, die einen Wissensvorteil, also einen zumindest winzigen Machtvorsprung erlauben? Geschichten sind Macht, wer Vergangenheit und Gegenwart in eine gute Erzählung zu verkleiden weiß, hält das Geschick der Menschheit in den Händen. Zugegebenermaßen ist dies eine kühne Behauptung. Stark vom Finale der achten Staffel Game of Thrones' motiviert, macht die Verfasserin dieser Zeilen doch darin eine ganz simple Wahrheit aus: Menschen lieben Unterhaltung, ganz besonders, wenn es sich dabei um sie selbst dreht, wenn sie durch die Einbettung in eine Narration ein Stück Ewigkeit für sich beanspruchen können. Somit leitet dieses Essay auch eine an diesen Gedankengang geknüpfte Überlegung ein: Ist das Gerücht nicht zunächst einfach nur eine unterhaltsame Erzählung, in der wir uns selbst und unsere weltbewegenden Fragen erkennen? Über einen primär emotionalen Zugang soll versucht werden, zu verstehen, warum das Gerücht sich sowohl im Interessensspektrum der Psychoanalyse, als auch in dem der Politik wiederfindet. Wann wird die Geschichte zur Waffe; wann zum ›Monster‹, das sich von unseren Sehnsüchten und Ängsten nährt? Ist das Gerücht ein Medium ›potenziell monströser Machenschaften‹? Ist es ein Werkzeug, das ebenso gut im, wie gegen den Sinn der Demokratie eingesetzt werden kann? Oder ist es vielmehr so, dass jede Waffe letztlich beides ist—je nachdem, wer sie führt? Welche Rolle spielt dabei die gemeinsame Wahrheit als verbindender Faktor, gegen die scheinbare Unwissenheit der Ausgeschlossenen? Zu diesem Zweck soll sich im Folgenden die Betrachtung des Gerüchts aus dem Umkreis von Kunst und Literatur nach und nach ins Zentrum aktueller Mediennutzung vorarbeiten, wobei die emotionale Verbindung zum Rezipienten stets im Blick behalten werden soll. Sowohl Aufbau als auch Inhalt der Untersuchung wollen zeigen, wie sich diese besondere Form der Narrative zunächst auf einer rein ästhetischen, lustvollen Ebene erspüren, dann nach und nach als konkreter Gegenstand der Medienwahrnehmung fassen und schlussendlich bezüglich seiner öffentlichen Wirksamkeit kritisch hinterfragen lässt. Bewusst ist dabei der zeitliche Rahmen, innerhalb dessen das Phänomen betrachtet werden soll, weit gefasst. Es wird versucht, dort in die gegenwärtige Wahrnehmung des Gerüchts einzudringen, wo es sich als ›monströse Entität‹ für oder gegen die Demokratie bemerkbar macht. ; 'Whoever rules over mankind's stories shall be king.'—When Game of Thrones' season eight ended, some considered this an answer too simple for eight seasons of fighting and suffering. It is this author's opinion that this truth is beautiful just because it is humble. The following article does not consider 'stories per se', but a form of narrative, which is as much unique as it is ancient: 'rumour'. If we consider rumour 'to be a story' and if we also allow the idea of stories to be powerful, rumour must appear as one of the strongest kind of narratives, as rumours do not only tell interesting myths; they also seem to provide 'us' with secret knowledge, with a little bit more truth than 'those', who did not hear it. Starting from a point of view where rumour is basically seen as an aesthetic phenomenon with strong emotional impact, the following article is going to ask how the rumour becomes interesting for both a psychoanalytical approach and a political one. Reasoning forward, the question shall be asked how this seemingly simple device of narration rises from emotion building to becoming a 'true monster', influencing mankind to the core of democracy. Or is it rather to be seen as a weapon for truly democratic participation? Notion is that both truths are true in their own way and that the relevant question actually should ask if the true 'hero' and/or 'monster' is not actually the one who carries this specific weapon. Due to this, the emotional impact rumours have, shall always be kept in mind during the following examination. Aim of this essay is, to bit-by-bit develop an idea of rumour, starting from an aesthetical regarding to a rather psychoanalytical and finally to a political, or rather society-affecting, point of view. In terms of structure and content, this essay aims to dig out rumour from a more sensual level of perception, to the concrete analysis of rumour as part of daily media consumption. The basic statement of this essay is that rumour can have the potential to become destructive, to 'be a monster', because we love it so dearly—and have been loving it for such a long time. In order to emphasize this notion, a rather wide and open historical frame is chosen, with the intention to pierce into current perceptions at times, just to illustrate the rumour's 'monstrosity'—but also to underline its inherent 'ambiguity'. Editors' Note: Sturm's essay on the rumour's potentially monstrous character ('Authority, Manipulation, and Togetherness—Media Spaces of the Rumour') appears in German. Its narrative mode can best be described as a colourful, multi-faceted stream of consciousness: From Adam and Eve via The War of the Worlds to 'Netzwerkdurchsetzungsgesetz'; and beyond. From the worlds to the words: Those of our readers who may lack sufficient German proficiency, are encouraged to have a look at the English translation of Hans-Joachim Neubauer's Fama (1998; 2009 [1998])—The Rumour (1999 [1998]). There are also Chinese, Croatian, Finnish, Japanese, Korean, and Spanish editions.A good read! See: Neubauer, Hans-Joachim. 1998. Fama: Eine Geschichte des Gerüchts. First German edition. Berlin: Berlin Verlag. Neubauer, Hans-Joachim. 1999 [1998]. The Rumour: A Cultural History. Translated by Christian Braun. First English edition. London/New York: Free Association Books. Neubauer, Hans-Joachim. 2009 [1998]. Fama: Eine Geschichte des Gerüchts. Second, extended and updated German edition. Berlin: Matthes & Seitz Berlin. ; 'Whoever rules over mankind's stories shall be king.'—When Game of Thrones' season eight ended, some considered this an answer too simple for eight seasons of fighting and suffering. It is this author's opinion that this truth is beautiful just because it is humble. The following article does not consider 'stories per se', but a form of narrative, which is as much unique as it is ancient: 'rumour'. If we consider rumour 'to be a story' and if we also allow the idea of stories to be powerful, rumour must appear as one of the strongest kind of narratives, as rumours do not only tell interesting myths; they also seem to provide 'us' with secret knowledge, with a little bit more truth than 'those', who did not hear it. Starting from a point of view where rumour is basically seen as an aesthetic phenomenon with strong emotional impact, the following article is going to ask how the rumour becomes interesting for both a psychoanalytical approach and a political one. Reasoning forward, the question shall be asked how this seemingly simple device of narration rises from emotion building to becoming a 'true monster', influencing mankind to the core of democracy. Or is it rather to be seen as a weapon for truly democratic participation? Notion is that both truths are true in their own way and that the relevant question actually should ask if the true 'hero' and/or 'monster' is not actually the one who carries this specific weapon. Due to this, the emotional impact rumours have, shall always be kept in mind during the following examination. Aim of this essay is, to bit-by-bit develop an idea of rumour, starting from an aesthetical regarding to a rather psychoanalytical and finally to a political, or rather society-affecting, point of view. In terms of structure and content, this essay aims to dig out rumour from a more sensual level of perception, to the concrete analysis of rumour as part of daily media consumption. The basic statement of this essay is that rumour can have the potential to become destructive, to 'be a monster', because we love it so dearly—and have been loving it for such a long time. In order to emphasize this notion, a rather wide and open historical frame is chosen, with the intention to pierce into current perceptions at times, just to illustrate the rumour's 'monstrosity'—but also to underline its inherent 'ambiguity'. Editors' Note: Sturm's essay on the rumour's potentially monstrous character ('Authority, Manipulation, and Togetherness—Media Spaces of the Rumour') appears in German. Its narrative mode can best be described as a colourful, multi-faceted stream of consciousness: From Adam and Eve via The War of the Worlds to 'Netzwerkdurchsetzungsgesetz'; and beyond. From the worlds to the words: Those of our readers who may lack sufficient German proficiency, are encouraged to have a look at the English translation of Hans-Joachim Neubauer's Fama (1998; 2009 [1998])—The Rumour (1999 [1998]). There are also Chinese, Croatian, Finnish, Japanese, Korean, and Spanish editions.A good read! See: Neubauer, Hans-Joachim. 1998. Fama: Eine Geschichte des Gerüchts. First German edition. Berlin: Berlin Verlag. Neubauer, Hans-Joachim. 1999 [1998]. The Rumour: A Cultural History. Translated by Christian Braun. First English edition. London/New York: Free Association Books. Neubauer, Hans-Joachim. 2009 [1998]. Fama: Eine Geschichte des Gerüchts. Second, extended and updated German edition. Berlin: Matthes & Seitz Berlin.

Thorstein Veblens navn er kjent blant mange norske akademikere, selv om mange, i likhet med meg selv, har hatt et overfladisk forhold til ham. Men mange har på en eller annen måte referert til hans "Theory of the Leisure Class, " verket som i ettertid har blitt stående som hans mest sentrale bidrag.- Boken var svært radikal og omtalt da den utkom i 1899. Her tar Veblen avstand fra datidens økonomiske teorier om mennesket som rasjonelt og nytteverdi-orientert. Veblen beskriver mennesket som makt og statussøkende. Hans "Leisure Class" er også et verdensomspennnende fenomen, som dog har fått et spesielt uttrykk i den amerikanske kapitalismen. Med det som har blitt karakterisert som puritanisme, analyserer han den amerikanske økonomiske elites pengeødsel. Veblen viser hvordan den amerikanske eliten målte hverandre sosialt i et fingradert skjema av forbruk, ut fra eksisterende ideer om hva som var vakkert eller respektabelt. Lavere klasser kopierte, ut fra egne forutsetninger, statusjaget til eliten og bidro dermed til sin egen, og ikke minst kvinnenes undertrykkelse. Thorstein Veblen var norsk-amerikaner, født i 1857 i Manitowoc, Cato. Begge foreldre var immigranter fra Valdres. Han arbeidet ved en rekke ledende universiteter i USA, Chicago, Cornell og Stanford, og har skrevet flere innflytelsesrike verker i grenselandet mellom økonomi, filosofi, arkeologi, sosialantropologi og sosiologi. Blant disse regnes; The Instinct of Workmanship and the Irksomeness of Labour (1898), An Economic Study of the Evolution of Institutions (1899), Theory of the Leisure Class (1899), The Theory of Business Enterprise (1904), The Instinct of Workmanship and the State of the Industrial Arts (1914), Imperial Germany and the Industrial Revolution (1915), The Higher Learning in America: A Memorandum on the Conduct of Universities by Businessmen (1918), The Vested Interests and the Common Man (1919). Veblen startet sin karriere som filosof og økonom, men opparbeidet seg kompetanse innenfor en rekke fagområder, som antropologi, sosiologi, arkeologi og psykologi. I hans verker finnes en sterk undertone av Spencers og Darwins evolusjonslære. Likeledes har marxistisk og sosialistisk teori inspirert hans teser om økonomiske institusjoners evolusjon, og hans forståelse av den amerikanske kapitalismen. Knut Odners bok kontekstualiserer Veblens ideer gjennom tre vinkler: Thorstein Veblens personlige liv, innføring i de akademiske debatter som pågikk i Veblens akademiske nærhet, og gjennom datidens politiske hendelser og føringer. Utgangspunktet er gåten Thorstein Veblen, som på tross av sitt renommé, hadde en sjeldent broket akademisk karriere. Han ble oppsagt, eller søkte avskjed, fra en rekke velkjente universiteter. Hvorfor? Odner presenterer et tidligere forsøk på å forstå den gåtefulle mannen; J. Dorfmans "Thorstein Veblen and his America" (1934). Odner avviser bildet av Veblen som Dorfman bygde opp, av en sær og sur norske einstøing, som spekulativt. "Forstyrreren av den intellektuelle fred" er riktignok ikke et begrep som Odner er opphav til, imidlertid er det beskrivende for Veblens akademiske personlighet. Veblen var kjent for å ha en usedvanlig skarp penn. Han var ytterst samfunns- og samtidskritisk, både i sin forståelse av kristendommen og den amerikanske kapitalismen, og det amerikanske utdanningssystemet. Veblen sto i hele sitt liv i opposisjon, både gjennom sitt liv og sine bøker. Men dette er, ifølge Odner, likevel ikke årsaken til hans brokete karriere. Boken er et godt forsøk på å presentere et nyansert bilde av den sammensatte Thorstein Veblen, Odner tar i bruk en rekke virkemidler i sin beskrivelse av Veblens personlighet, kjærlighetsliv og teorier. Vi presenteres for foreldrenes bakgrunn, deres Valdresianske gemütlichkeit og kulturelt iboende sosialisme. Odner demonstrerer stor bredde i sin forståelse av de akademiske føringene som lå til grunn for Veblens teorier, og de diskusjoner som pågikk i tiden som han gir solide, velskrevne, lettforståelig beskrivelser av. Det samme er tilfellet for beskrivelsen av den politiske og økonomiske situasjonen i USA i Veblens levetid. Vellykket er også hans sitater og referanser til litterære kilder, som fargelegger beskrivelsen av Veblens Amerika. "Thorstein VeblenââÂ'¬¦" er også en bok preget av å være skrevet av en akademiker med lang antropologisk fartstid. I boken møter man klassikere som Pierre Bourdieu, Herbert Spencer, Karl Polanyi og Irving Goffman, som både er brukt som utdypninger, som illustrasjoner og aproposer til forståelsen av mannen Thorstein Veblen og hans idéhistoriske samtid. Disse punktene representerer etter min mening bokens svake punkt: Boken er grunnleggende godt dokumentert, men øyeblikksvis, i antakelser om Veblens tidlige innflytelser, og når Odner må ty til teori for å forklare Veblens oppførsel, faller Odner muligens i den samme fellen som Dorfmann gjør. Dette er berettelsen om et dramatisk liv. Alle elementer i et Steinbecksk drama er til stede; fattigdom, nød, kulde, kjærlighet, sjalusi, sykdom, vrede og ikke minst urettferdighet og atter urettferdighet. Det er i de personlige tragedier at Odner (i motsetning til Dorfmans) finner løsningen til Veblens stakkato universitetskarriere: Hans første kone Ellen, besatt av (etter hvert ugjengjeldt) kjærlighet, oppsøke hans arbeidsgivere for å sverte hans rykte. Hun var født med en alvorlig misdannelse - hun hadde et sammenvokst underliv og nådde aldri puberteten - og deres ekteskap var forståelig nok vanskelig. Ellens ønske om å gjenforenes med mannen drev henne til gjentatte forsøk på å hindre karriereren hans ved hjelp av anklager om utroskap. I samtiden var utroskap uforenlig med å ivareta et betydelig samfunnsverv. Ellen ble også en brikke i andres spill: De som så Veblen som "forstyrreren av den intellektuelle fred" var til dels villig til å bruke alle midler for å bli kvitt ham. Odners beskrivelse av Veblen preges av lang tids interesse og gir en nærmest kjærlig beskrivelse en stoisk eksentriker med humor og meningers mot. Jeg mener at dette også er en beskrivelse som karakteriserer bokens forfatter. "Thorstein Veblen ââÂ'¬¦" står som et foreløpig punktum for Knut Odners lange akademiske karriere. Odner ser sitt snitt til å hevde egne synspunkter. Han bruker Veblens analyser for å komme med egne bidrag til kampen mot EU og en europeisk union. Som en forlengelse av hva Veblen ikke ønsket for det amerikanske universitetssystemet, får Mjøsutvalget og universitetsreformen gjennomgå Skarp satirisk ånd av veblensk merke er eksemplifisert i en beskrivelse av en navnløs person, som man ut fra kontekst kan gjette på var den tidligere ââÂ'¬¦ undervisningsministeren? Boken er informativ og høyst leseverdig.

For many years, Sweden has had a reputation for having a comprehensive and women friendly welfare state. However, as in many other European countries during the past few decades, the organization and governing of welfare has undergone profound changes. Through interviews with social workers and the application of theories of governmentality, this thesis analyzes the expressions and consequences of such current organization and governing. One result is that the introduction of meticulous documentation practices of social workers contact with clients, regulate their interaction and constitute a control over both client and social worker. Another result is that the current organization fragments labor and awards more authority to managers, which functions to produce loyalty to the organization and management, rather than clients. This is expressed in demands not to voice protest, as it is said to create a bad mood. It is also expressed in demands to spend as little as possible on clients; short duration of treatment, preference for outpatient treatment and by making it difficult to receive financial support. This austerity is legitimized through the intermeshing of different ideals; budget awareness, evidence that supports short and outpatient treatment and that clients in order to change their course of life should to be allowed or coerced into taking individual responsibility. Another important finding is that the current governing and organization of social work produce distance and detachment, and thus discourage caring subjects. This is a complex process in which an assemblage of different techniques and rationalities undermines the cultivation of a relationship between social worker and client. 1) The ideal of evidence-based practice favors rigid methods over a flexible and holistic approach. 2) Ideals of rationality, closely connected to notions of masculinity and professionalism, value objectivity and devalue and deter the surfacing of emotions. 3) Meticulous practices of documentation reduce the amount of time available to meet clients. 4) Ideals and particular methods designed to promote individual responsibility in clients legitimize social workers distancing themselves from clients' dependency and needs. 5) A division of labor, in either assessment or treatment, reduces time spent with clients for those who work with assessment and ultimately engage in the rationing of resources. 6) Standardized digital templates, installed to aid in assessments, regulate and proceduralize interactions with the client. 7) Austerity, heavy workloads, individualized responsibility and stress further accentuate distance, as detachment becomes a means to cope with arduous working conditions. The transformation of social work described above produces alienation and a fragmentation of social workers' collective subjects. Simultaneously, an ethos of caring makes some social workers work extra hard to provide for clients, which ultimately covers for flaws in the system. Although such an ethos of caring allows for the further exploitation of social workers, it is also understood as a means of resistance, which in turn also forms the basis for organized resistance. ; Sverige har ett internationellt rykte för att ha en omfattande och kvinnovänlig välfärd. Även om riktigheten i en sådan uppfattning sedan länge ifrågasatts har på senare år, likt i många andra Europeiska länder, det svenska välfärdssystemet genomgått en omfattande förändring i avseende på dess räckvidd, men också dess organisering och styrning. Fokus för denna studie är just denna organisering och styrning, och mer specifikt, hur detta påverkar ett av välfärdens kanske mest centrala område: socialt arbete. Genom att intervjua socialarbetare undersöks i denna studie uttryck för och konsekvenser av en sådan förändring, bland annat genom att undersöka hur könsbundna föreställningar och förväntningar är sammanflätade med det sociala arbetets organisering och styrning. I studien konstateras att socialarbetare erfar att deras arbete genomgått omfattande förändringar, vilket kopplas ihop med både organiseringen och styrningen av det sociala arbetet. Detta uttrycks både i de ideal som kringgärdar arbetet men också i dominerande arbetssätt. En sådan förändring är införandet av omfattande dokumentationsprocedurer av socialarbetarens arbete och kontakt med klienter, vilket medför att kontakten med klienterna blir ytligare. Dokumentationsprocedurerna utgör också en sorts kontroll av både klienterna och socialarbetarna själva. En annan förändring som konstateras är att nya organisationsmodeller och en förändrad ledarskapskultur skapar förväntningar på socialarbetarna att vara lojala med organisationen och ledningen snarare än klienterna. Bland annat utrycks detta genom förväntningar att inte protestera och skapa dålig stämning på arbetsplatsen, men också genom uttalade krav att spendera så lite resurser som möjligt på klienterna; korta behandlingstider, öppenvårdsalternativ och orimligt hårda krav för att få ekonomiskt bistånd. Detta legitimeras genom sammanväxningen av flera olika ideal; budgetmedvetenhet, att klienter inte mår bra av långa institutionsvistelser, men också att klienterna ska tillåtas eller bör tvingas att klara att sig själva. Ett av studiens huvudresultat är att den nuvarande organiseringen och styrningen av socialt arbete skapar avstånd och likgiltighet. Genom flera sammankopplade ideal och arbetssätt styrs dagens socialarbetare till att bry sig mindre om de klienter de möter. På så sätt undermineras förutsättningarna för framväxten av en djup relation mellan socialarbetare och klient; 1) Idealet och kravet att socialarbetare ska arbeta utifrån evidens, det vill säga metoder och förhållningssätt som i speciellt utformade utvärderingsmodeller visat sig ha effekt, gör att väl strukturerade och rigida metoder ges företräde. Denna instrumentalisering underminerar ett flexibelt, relationsorienterat och helhetsfokuserat sätt att arbeta. Dessutom gör evidensidealets fokus på enskilda individer och avgränsade utvärderingstider att mer samhällsinriktat kritiskt och långsiktigt inriktat arbete undermineras. 2) Ett rationalitetsideal, tätt sammanbundet med föreställningar om professionalitet och maskulinitet, värderar objektivitet och förmågan att frikoppla socialarbetarens egna känslor från sitt arbete. Detta maskuliniserade professionsideal innebär att empati och solidaritet med klienten undergrävs. 3) Omfattande krav på olika former av dokumentation av det sociala arbetet gör att tiden som socialarbetaren har till sitt förfogande för att besöka och att ha möten med klienten blir knapp. 4) Ett allmänt samhällsideal kring individuellt ansvar och en särskild arbetsmetod (motiverande samtal) som många socialarbetare förväntas lära sig, framhäver klientens eget ansvar för och vilja till förändring. Detta legitimerar ett avståndstagande från klientens behov av hjälp och stöd enligt logiken "du måste klara detta själv". 5) En vanligt förekommande uppdelning av socialarbetarnas arbetsuppgifter i en så kallad beställar-utförarmodell gör att vissa socialsekreterare arbetar med hjälp och stöd, medan andra arbetar med bedömningar av klienters behov. De senare, som också har inflytande över resurstilldelning, blir med en sådan organisering av arbetet alltmer frikopplade från den stödjande och hjälpande verksamheten och kontakten med klienten. 6) Standardiserade digitala bedömningsinstrument, skapade för att på ett likvärdigt sätt bedöma klienters behov och dokumentera det sociala arbetet, reglerar och instrumentaliserar kontakten med klienter. 7) Tunga arbetsbördor, individualiserat ansvar och stress, bidrar ytterligare till att skapa avstånd och likgiltighet eftersom det för vissa utgör ett sätt att genomleva en ohållbar arbetssituation. En allmän åtstramning av socialtjänstens resurstilldelning förstås som en viktig orsak till behovet av att skapa ovan distansmekanismer. Men distansen hänger också ihop med en tendens till ett återupplivande av en tidigare dominerande förståelse av marginalisering och sociala problem; där människors nöd ses som ett utslag av dålig karaktär och ett resultat av dåliga individuella val. De förändringar av det sociala arbetets premisser som beskrivits ovan gör att socialarbetarna alltmer görs främmande inför sitt arbete – de alieneras. Detta främmandegörande uttrycks genom att inte kunna identifiera sig med arbetet självt, sina kollegor eller med sig själv. Ett sådant främmandegörande underminerar, eller fragmentiserar, både relationen till klienten, men också en känsla av gemenskap med andra socialarbetare. En gemenskap som kan utgöra ett "vi" och ligga till grund för att ställa krav, protestera och göra motstånd mot avhumaniserande ideal och reformer. På så vis är främmandegörandet inte bara en konsekvens av dagens organisering och styrning, utan också något som fyller en viktig funktion för en sådan styrning och organisering, och genomförandet av en allmän åtstramning i socialpolitiken. Samtidigt som dagens organisering och styrning av socialt arbete är främmandegörande, slår vissa socialarbetare knut på sig själva och arbetar extra hårt för att täcka upp för systemets brister och krympande resurser, för att trots det svåra läget ändå försöka ge det stöd som de upplever att klienten behöver. Ett sådant historiskt förankrat femininiserat omsorgsideal, dvs känslor av ansvar och empati inför behövande och en ilska inför oförrätter, utgör därmed på samma gång grund för en fördjupad exploatering av socialarbetarna, och ett vardagligt motstånd mot rådande system. I ett läge när flera upplever att kollegialiteten som grund för motstånd på arbetsplatserna underminerats, utgör ett sådant omsorgsideal samtidigt också grunden för organiserat motstånd utanför arbetsplatsen, bortom chefernas insyn, kontroll och härskartekniker. Medan nuvarande styrningssystem underminerar ett visst sorts motstånd, uppstår samtidigt grunden för nya.

For many years, Sweden has had a reputation for having a comprehensive and women friendly welfare state. However, as in many other European countries during the past few decades, the organization and governing of welfare has undergone profound changes. Through interviews with social workers and the application of theories of governmentality, this thesis analyzes the expressions and consequences of such current organization and governing. One result is that the introduction of meticulous documentation practices of social workers contact with clients, regulate their interaction and constitute a control over both client and social worker. Another result is that the current organization fragments labor and awards more authority to managers, which functions to produce loyalty to the organization and management, rather than clients. This is expressed in demands not to voice protest, as it is said to create a bad mood. It is also expressed in demands to spend as little as possible on clients; short duration of treatment, preference for outpatient treatment and by making it difficult to receive financial support. This austerity is legitimized through the intermeshing of different ideals; budget awareness, evidence that supports short and outpatient treatment and that clients in order to change their course of life should to be allowed or coerced into taking individual responsibility. Another important finding is that the current governing and organization of social work produce distance and detachment, and thus discourage caring subjects. This is a complex process in which an assemblage of different techniques and rationalities undermines the cultivation of a relationship between social worker and client. 1) The ideal of evidence-based practice favors rigid methods over a flexible and holistic approach. 2) Ideals of rationality, closely connected to notions of masculinity and professionalism, value objectivity and devalue and deter the surfacing of emotions. 3) Meticulous practices of documentation reduce the amount of time available to meet clients. 4) Ideals and particular methods designed to promote individual responsibility in clients legitimize social workers distancing themselves from clients' dependency and needs. 5) A division of labor, in either assessment or treatment, reduces time spent with clients for those who work with assessment and ultimately engage in the rationing of resources. 6) Standardized digital templates, installed to aid in assessments, regulate and proceduralize interactions with the client. 7) Austerity, heavy workloads, individualized responsibility and stress further accentuate distance, as detachment becomes a means to cope with arduous working conditions. The transformation of social work described above produces alienation and a fragmentation of social workers' collective subjects. Simultaneously, an ethos of caring makes some social workers work extra hard to provide for clients, which ultimately covers for flaws in the system. Although such an ethos of caring allows for the further exploitation of social workers, it is also understood as a means of resistance, which in turn also forms the basis for organized resistance. ; Sverige har ett internationellt rykte för att ha en omfattande och kvinnovänlig välfärd. Även om riktigheten i en sådan uppfattning sedan länge ifrågasatts har på senare år, likt i många andra Europeiska länder, det svenska välfärdssystemet genomgått en omfattande förändring i avseende på dess räckvidd, men också dess organisering och styrning. Fokus för denna studie är just denna organisering och styrning, och mer specifikt, hur detta påverkar ett av välfärdens kanske mest centrala område: socialt arbete. Genom att intervjua socialarbetare undersöks i denna studie uttryck för och konsekvenser av en sådan förändring, bland annat genom att undersöka hur könsbundna föreställningar och förväntningar är sammanflätade med det sociala arbetets organisering och styrning. I studien konstateras att socialarbetare erfar att deras arbete genomgått omfattande förändringar, vilket kopplas ihop med både organiseringen och styrningen av det sociala arbetet. Detta uttrycks både i de ideal som kringgärdar arbetet men också i dominerande arbetssätt. En sådan förändring är införandet av omfattande dokumentationsprocedurer av socialarbetarens arbete och kontakt med klienter, vilket medför att kontakten med klienterna blir ytligare. Dokumentationsprocedurerna utgör också en sorts kontroll av både klienterna och socialarbetarna själva. En annan förändring som konstateras är att nya organisationsmodeller och en förändrad ledarskapskultur skapar förväntningar på socialarbetarna att vara lojala med organisationen och ledningen snarare än klienterna. Bland annat utrycks detta genom förväntningar att inte protestera och skapa dålig stämning på arbetsplatsen, men också genom uttalade krav att spendera så lite resurser som möjligt på klienterna; korta behandlingstider, öppenvårdsalternativ och orimligt hårda krav för att få ekonomiskt bistånd. Detta legitimeras genom sammanväxningen av flera olika ideal; budgetmedvetenhet, att klienter inte mår bra av långa institutionsvistelser, men också att klienterna ska tillåtas eller bör tvingas att klara att sig själva. Ett av studiens huvudresultat är att den nuvarande organiseringen och styrningen av socialt arbete skapar avstånd och likgiltighet. Genom flera sammankopplade ideal och arbetssätt styrs dagens socialarbetare till att bry sig mindre om de klienter de möter. På så sätt undermineras förutsättningarna för framväxten av en djup relation mellan socialarbetare och klient; 1) Idealet och kravet att socialarbetare ska arbeta utifrån evidens, det vill säga metoder och förhållningssätt som i speciellt utformade utvärderingsmodeller visat sig ha effekt, gör att väl strukturerade och rigida metoder ges företräde. Denna instrumentalisering underminerar ett flexibelt, relationsorienterat och helhetsfokuserat sätt att arbeta. Dessutom gör evidensidealets fokus på enskilda individer och avgränsade utvärderingstider att mer samhällsinriktat kritiskt och långsiktigt inriktat arbete undermineras. 2) Ett rationalitetsideal, tätt sammanbundet med föreställningar om professionalitet och maskulinitet, värderar objektivitet och förmågan att frikoppla socialarbetarens egna känslor från sitt arbete. Detta maskuliniserade professionsideal innebär att empati och solidaritet med klienten undergrävs. 3) Omfattande krav på olika former av dokumentation av det sociala arbetet gör att tiden som socialarbetaren har till sitt förfogande för att besöka och att ha möten med klienten blir knapp. 4) Ett allmänt samhällsideal kring individuellt ansvar och en särskild arbetsmetod (motiverande samtal) som många socialarbetare förväntas lära sig, framhäver klientens eget ansvar för och vilja till förändring. Detta legitimerar ett avståndstagande från klientens behov av hjälp och stöd enligt logiken "du måste klara detta själv". 5) En vanligt förekommande uppdelning av socialarbetarnas arbetsuppgifter i en så kallad beställar-utförarmodell gör att vissa socialsekreterare arbetar med hjälp och stöd, medan andra arbetar med bedömningar av klienters behov. De senare, som också har inflytande över resurstilldelning, blir med en sådan organisering av arbetet alltmer frikopplade från den stödjande och hjälpande verksamheten och kontakten med klienten. 6) Standardiserade digitala bedömningsinstrument, skapade för att på ett likvärdigt sätt bedöma klienters behov och dokumentera det sociala arbetet, reglerar och instrumentaliserar kontakten med klienter. 7) Tunga arbetsbördor, individualiserat ansvar och stress, bidrar ytterligare till att skapa avstånd och likgiltighet eftersom det för vissa utgör ett sätt att genomleva en ohållbar arbetssituation. En allmän åtstramning av socialtjänstens resurstilldelning förstås som en viktig orsak till behovet av att skapa ovan distansmekanismer. Men distansen hänger också ihop med en tendens till ett återupplivande av en tidigare dominerande förståelse av marginalisering och sociala problem; där människors nöd ses som ett utslag av dålig karaktär och ett resultat av dåliga individuella val. De förändringar av det sociala arbetets premisser som beskrivits ovan gör att socialarbetarna alltmer görs främmande inför sitt arbete – de alieneras. Detta främmandegörande uttrycks genom att inte kunna identifiera sig med arbetet självt, sina kollegor eller med sig själv. Ett sådant främmandegörande underminerar, eller fragmentiserar, både relationen till klienten, men också en känsla av gemenskap med andra socialarbetare. En gemenskap som kan utgöra ett "vi" och ligga till grund för att ställa krav, protestera och göra motstånd mot avhumaniserande ideal och reformer. På så vis är främmandegörandet inte bara en konsekvens av dagens organisering och styrning, utan också något som fyller en viktig funktion för en sådan styrning och organisering, och genomförandet av en allmän åtstramning i socialpolitiken. Samtidigt som dagens organisering och styrning av socialt arbete är främmandegörande, slår vissa socialarbetare knut på sig själva och arbetar extra hårt för att täcka upp för systemets brister och krympande resurser, för att trots det svåra läget ändå försöka ge det stöd som de upplever att klienten behöver. Ett sådant historiskt förankrat femininiserat omsorgsideal, dvs känslor av ansvar och empati inför behövande och en ilska inför oförrätter, utgör därmed på samma gång grund för en fördjupad exploatering av socialarbetarna, och ett vardagligt motstånd mot rådande system. I ett läge när flera upplever att kollegialiteten som grund för motstånd på arbetsplatserna underminerats, utgör ett sådant omsorgsideal samtidigt också grunden för organiserat motstånd utanför arbetsplatsen, bortom chefernas insyn, kontroll och härskartekniker. Medan nuvarande styrningssystem underminerar ett visst sorts motstånd, uppstår samtidigt grunden för nya.